Mina motorfordon
Mopeden!
Mitt första motorfordon köptes någon gång 1954, och jag bodde hemma i Romelanda. Ett år före jag fyllt moppe! Men det var ju inte så noga där ute på landet. Och jag behövde den för att ta mig till verkstadsskolan i Nol på andra sidan Göta Älv.
Ja, jag hade förstås inte de där pengarna men fick låna av min fosterpappa om jag på heder och samvete lovade att betala tillbaka 20:- i veckan och hjälpte till hemma på fritiden. Hämtade mjölk, högg ved, mockade hos hönsen och annat som man gör på ett torpställe på landet.
Mopeden sågs väl just då som ett bra köp då jag fick den begagnade saken som kostat 720:- för endast 600:-. Och så fick jag mitt älskade åkdon en grön skönhet vid namn NSU Quickly! Otrimmad...just då i alla fall!
Mopeden som jag köpte en NSU Quickly 1953.. Klicka på bilden till vänster så kommer Du till ett ställe med en massa clipart. Kan tillägga att nu bar det inte bara jag som körde 2-hjuligt helt lagligt. Min fosterpappa körde en lättviktare av ett märke som jag inte minns. Han tyckte det skulle vara jobbigt att ta körkort så svårt som han hade för att läsa. Det höll några år tills han körde i diket och slog axeln ur led, då lade han av och använde sin cykel med ballongdäck i stället.
Men det var ju inte han jag skulle skriva om utan nu hade jag, ett år för tidigt, fått moppe...ja, ja köpt då då! Stolt som fan berättade jag för skolkompisarna att nu hade jag minsann fått en moppe. Det är väl ingen, det är ju en cykel med motor på retades en del. Men jag tänkte de skulle allt få för cykel...kalla mitt fina åkdon för cykel...näe nu gällde det!
Eftersom jag jobbade på verkstadsskolan hade jag fått en viss kunskap om hur man trimmade moppar. Och ännu bättre var att jag också hjälpte till i en verkstad alldeles intill mitt hem. Jag tog helt enkelt dit moppen och tog bort strypkonan samt drevade om den. Satte också dit en ställbar förgasare för att fullborda det hela.
Vi var några grabbar som hade mopeder som frågat en granne om vi fick köra lite motorkross i hans skog. Jodå, hjälpte vi honom med höskörden och liknande så vart det inga problem. Men vi fick lova att inte köra där mitt i natten. Hur som där blev en härlig samlingsplats då ve med avskruvade ljuddämpare dundrade runt bland enbuskarna varav en del helt fått alla barr avslitna.
Jag tror att året var 1957 och jag jobbade på Tudors ellaboratorium som det hände. Jag brukade vara försiktig och se mig om då jag körde runt med moppen. Jag ville inte att snuten skulle ta mig för det var ju faktiskt olagligt med trimmad moppe. Men en eftermiddag efter jobbet var det flygande rassia av både Kungälvspolisen och vår egen länsman. Jag såg dem och ströp gasen, men de stannade mig ändå.
De kollade hur gammal jag var och visst kunde jag på smått darrande ben tala om hur det förhöll sig. Jag var ju livrädd över att de så fort de kollade lite grand kunde se hur trimmad min moped var. Då kommer min länsman fram och säger att det där är ett lätt fall så honom tar jag hand om. Vi gick åt sidan och så sade han till mig att gå runt kröken där och åk sedan hem, och så blinkade han. Ja visst ja, nu kom jag ihåg han körde själv med olagliga halogenlampor i sin bil...ha, ha,!
1959 lämnade jag min moppe i mitt hem och gav mig ut på diverse upptäcktsfärder som inte har så mycket med mitt fordonsinnehav och därav rätt ointressant här. Åren gick och 1965 gifte jag mig. 1970 dog min frus pappa och vi fick ärva en slant. Inte förrän då hade jag råd att ta körkort.
Det här kan föreställa min allra första bil. Klicka på bilden så kommer Ni till Taunusklubben. Tyvärr kommer jag inte ihåg exakt årsmodell jag hade, men den såg ut exakt som på bilden. Jag minns mycket väl att min svåger och jag åkte till en bilhandlare i Kungälv och köpte bilen för en summa som jag ej heller kommer ihåg. Hur som provturen gick av stapeln någon gång 1971. Och barnen kommer än idag ihåg hur galet farsan körde*skratt*.
Alldeles färsk med hela familjen i bilen så var det lite nervöst. Vi åkte först till korvkiosken i Bohus där man då kunde få, som min fru sade, en hel ko(?) då man beställde revbensspjäll. Den korvmojen, Hedens och Rosenstams i Kungälv var just då de populäraste korvkioskerna på Västkusten.
Mätta och belåtna kör jag vidare mot Lilla Edet som inte alls såg ut då som det gör nu. Det var i princip en gata rakt genom samhället bara. Med en korsning så man kom över till andra sidan Göta Älv. Innan korsningen var körfälten avdelade med en refug. Och jag vet inte vad jag tänkte på, om jag nu tänkte för jag rattade rätt över refugen. Barnen i baksätet asgarvade för de trodde jag skojade och min sade bara -Hoppsan! Ja min fru hade ju ett tiotal år tidigare mejat ner några björkar i Munkedal så hon vågade väl inte säga så mycket mer.
Med den här bilen gjorde vi en hel del långturer med hela familjen som upp till Värmland och Vägsjöfors herrgård där vår minsta dotter var på läger en gång. Längsta turen vi gjorde var då vi åkte upp till Dalarna med Leksand och Mora som mål. Där jag fick lurat min fru att åka linbanan upp för Gesundaberget. Men ner vågade hon inte åka linbanan så vi gick ner hela familjen. Från dalarna tog vi en tur till Gävle och vidare till Stockholm. Efter några dagar där så åkte vi hem till Stenungsund igen.
Den här bilen hade jag ända tills 1980 då det hade blivit lite väl mycket rost. Ja, den såg ut som om jag var från Norge, deras bilpark var då långt efter våran. Hur som jag fick tag på ett par plastskärmar och satte igång att byta skärmar skälv. När jag monterar av de gamla sade jag till min fru att den rishögen vågar inte jag köra längre. Den var så rostig i färstena att jag var rädd hela ekipaget skulle ramla ihop...dax byta bil!
Tog med mig frugan och åkte ut till Rutgerssons bilfirma på Orust. Stod och tjôtade en stund och så erbjöd han mig en Opel Rekord 1900 av 1970 års modell. En exakt likadan bil som syns på bilden till vänster. 10000 kronor ville han ha för underverket och jag kunde få en tusing i inbyte för Taunusen. Ja, det var ju inte mycket att fundera över så jag slog till direkt. En skön bil som fick hänga med på långresor runt Sverige.
Även med denna bil gjorde vi en del långresor som ner till Skåne och än en gång blev det Värmland, mest av en slump kanske. Hur som vi startade tidigt en lördag morgon för en längre tur genom Norge. Vi hade strövat runt i Oslo och lördag eftermiddag gav vi oss iväg norrut. Jag såg hade halv tank men tänkte kanske att det var bäst att kolla hur det var med tappar och möjliga tankställen efter vägen. Stannade och frågade i en kiosk och de gav mig svaret att alla tappar stängde tidigt på lördagar...vad göra?
Jag kollade kartan och närmaste svenska ställe med tankmöjligheter var Årjäng i Värmland. Satte mig i bilen och for iväg och hoppades bensinen skulle räcka. När vi mitt i natten nådde gränsen var mätaren nere i kanten på rött. Strax utanför Årjäng hittade vi en nattöppen tapp och tankade fullt. Vi frågade om där fanns någon parkering som man kunde övernatta på i närheten, och blev anvisade en inte långt från tappen.
Vi bäddade i bilen och på min lotta var att sova i framsätet. Inga problem, jag tyckte bara det var spännande att åka runt på vinst och förlust och då fick man väl ta det som det kommer. Hur som vi sov en sväng och på morgonen packar vi upp campingbordet och stolar och jag startar campingköket för att koka kaffe. Då kör det fram en bil där mannen vevar ner rutan. viftar med något och frågar om det passar ame en morgontidning till kaffet. Vi tackade men blev samtidigt så paffa att vi glömde fråga honom om han ville göra oss sällskap med en kopp.
På senhösten 1984 flyttar vi från Stenungsund till Göteborg då vi skaffat oss jobb där. Att ha en bil i Göteborg med dess täta kollektiva kommunikationer tyckte vi var onödigt kostsamt. Man kunde ju hyra bil om man behövde någon. Vi sålde bilen för en för mig nu obekant summa.
I mitten av 2000-talet så hade vi flyttat till Tjörn och jag kände att nu ville jag allt ha en bil igen. Kollade på nätet och föll för en Daewoo Nexia snarlik vidstående bild. Den hade vi några år så jag åkte ner till Hisingen och bytte till en mindre.
Det blev alltså en Ford Ka av obekant årsmodell. En lite pigg sak som sades då vara Sveriges näst minsta bil. Den här bilen hade jag tills jag flyttat ihop med min sambo i Skara. Sålde den då för knappt 20 tusingar.
Den senaste bilen köpte min sambo och jag 2008. En Saab årsmodell 2005 som är väldigt skön att åka i, framför allt om min sambo kör. Hoppas den håller hur länge som helst, för det är dyrt att ha bil.
